Cykel med spott, fräs, och hjälp de som behöver!

När jag börjar läsa poesi- då är det semester. Mina favoriter är dock nog Boye o Södergran

Jag vet inte om jag ska skriva det jag tänkt idag. Det var inget vackert över mitt cykelpass idag. Med däck stinna av luft och en ryggsäck full med vatten och en radiopratare i högra örat (det bort från vägen jaaaa) satte jag iväg med oklar destination. Men tänkte jag skulle cykla 1 timme åt ena hållet. Mot Storfors blev det. Måste vara motvind, tänkte jag. Det gick inge fort alls. Jag har räknat ut att jag ska cykla på runt 2 min/ km. Det gjorde jag inte. Motvind alltså resonerade jag.Väl framme i Storfors svängde jag mot Filipstad. Jag hade nu cyklat runt 15 km. Det gjorde ont ungefär som under förlossningen. Kul, jag får stå en stund. Det går inte att stå. Skotty gillar inte det när det inte är backe. Har inte vetat vilken växel jag haft i men ligger på runt 7e-1a växeln. Svaga ben alltså tänker jag eftersom jag ligger på ca 90 kadens. Tror jag. Så exakt blir det ju inte när jag räknar på en höft.

Trots att jag svängde var det fortfarande motvind tyckte jag. När det kom en långtradare förbi trodde jag seriöst att jag skulle fladdra i diket. O då vet alla som känner mig att jag väger ganska mycket. Inget som fladdrar i vinden. När jag hela tiden tänkte att jag måste cykla tillbaka hela den här vägen kände jag att det var dags att vända. Då var jag i Nykroppa. Mina ben, min själ, min energi och träningsglädje var någon annanstans. Men vips hade det gått en timme. 26 km på mätaren. Men va faaaaaa...eeeeee....n tänkte jag. Det blir ingen Ironman. Jag står inte ut. Det kan inte vara meningen att det ska göra lika ont att cykla som att föda barn. Vädret kan man inte göra något åt, men det är lättare att tampas med blåst när man springer än när man cyklar. Som Don Quijote mot väderkvarnar fast det är en evig motvind och långtradare jag tampas med.

Började trampa tillbaks. Motvind? Jajemen, eller sidoblåst. Fortsatte rulla och kom aldrig riktigt under 2 min/ km hur jag än gjorde. Ja förutom när det gick lite nedför- då jäklar. Då var jag cyklist. Swooosch. Sista 6 kilometrarna var det bra att jag var ensam, jag svor, suckade och hade mig. Men ..så var jag nästan hemma och då var det lite roligt igen. För att jag var klar och jag hade 52 km under bältet. 52 långsamma förvisso för det tog 2 timmar. Darriga ben. Nyförlöst liksom. Så ont. Härdas man?

Måste kolla på inställningen. Eller köpa en mjuk sadel. En sån där röd med vita prickar ska jag ha där jag rullar fram i tantfart.

Väl hemma tömde jag kylen på mat. 3 brownies slank ned också. Vad för energiåtgång man har rent fysiskt på två timmar cykling vet jag inte, men psykbrytsmässigt så tror jag tre kladdkakor och en tvåhundragrammare kanske täcker behovet.

Var lämnar det här passet mig? Med starkare pannben och en ödmjuk insikt om att varken Rom eller cyklistkunnande byggs på en dag. Jag måste ha tålamod. Jag tänkte också där jag rullade, nej nej, simningen får inte vara svag, cyklingen får vara min svaga gren så slipper jag det här. Men så kan man inte tänka. Jag måste ta hjälp.

Trygghet är att göra det man är bra på, styrka och mod är att våga prova det man inte kan.

Annars har jag inte gjort mycket vettigt idag. Ätit massa mat. Lämnat Ebbas pappa vid bussen. Införskaffat massa saker på Ica Maxi i Karlskoga. Ebba älskar ackustiken därinne och bjuder gärna på "ja må ho leva" och "blinka lilla stjärna" till alla som vill eller inte vill höra. Är helt tokig just nu i den färska vitkålen, jag gör min superenkla supergoda dressing till:

1 del olivolja, 1 del vitvins/äppelcider-vinäger. Krydda med örtsalt och Italiensk Salladkrydda. Ev hacka i lite purjolök!

Just nyss fick jag ett roligt mail! Som sagt är Vertex Fjällmarathon fullt! Såklart. Tokpoppis. Kön är väldigt lång och chansen att få en plats nästan obefintlig. Så jag anmälde mitt intresse att vara funktionär eftersom jag ändå bor längs med där loppet går när jag är i stugan. Och fick svaret att jag får dela ansvaret för vätskestationen i Ottsjö och som tack får delta gratis 2012 och vara med på banketten! Sådärja!

Ha en fin kväll och skänk gärna en slant till någon av de organisationer som hjälper de ofattbara 2 miljoner svältande barnen på Afrikas horn i den fruktansvärda svältkatastrof som pågår där nu medan Allsång på Skansen rullar på tv'n. Här är två som jag rekommenderar:

Unicef och Rädda Barnen. Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något. Om så bara en krona kommer fram till dessa helt ofattbart utsatta, utmärglade stackars små barn som borde ha lika stor rätt att leka och skratta som våra små kinkiga matvägrare här hemma. Ja då har vi iallafall gjort något.