En studie i vätskbrist, smärta och rygg

Go kväll!
Idag har jag faktiskt jobbat några timmar. Mitt jobb är väldigt flexibelt, under ansvar. Och det är lättare att göra något själv- än att lära upp någon att göra det under några veckor så idag tog jag tag i det mest akuta hos min enda "året runt" kund.
Jag vaknade med jordens träningsbaksmälla. Vätskebristen satt fortfarande i i form av huvudvärk. Kroppen var svullen som efter en 10- timmars flygresa. Ebbas pappa kom och jag trampade iväg med iofs ganska lätta ben men fick flasbacks från sista månaden som gravid---så svullna vader!
Blev alltmer uppenbart att en idrottsmassage skulle vara på sin plats. Bokade in med bästa norska gutten Martin på Access Rehab och såg fram emot en avkopplande stund på massagebänken. Så blev det nu inte.
Om någon både fött barn och fått sin gastronemusmuskel delad- då undrar jag, vilket tyckte du gjorde ondast? Jag hävdar det senare. Jag skrek av smärta. Jag är vig, men mina vader är min svaghet och jag svor att stretcha dem extra två gånger om dagen alltmedan Martin muntert manglade på. Resten av kroppen var ok och jag var inte så sned som jag var sist.
Den kutryggighet som uppstår när man cyklar är som sent from above till mig som behöver få bort svank.
Vacklade därifrån efter att ha hejat på Rubin Thomas och Peter på Running Sweden. Dags för sol och bad. Jag brukar sukta efter att ha tid efter jobbet att lägga mig på gräset vid Karlbergs Slott och sen strosa lugnt hem längs vattnet. Det gjorde jag idag. Njöt varje steg. Så enkelt, men för någon vars transport A till B ofta är under tidspress så var detta ren och skär njutning.
Fick en kommentar av min kompis som var med att min rygg nog har svarat lite på simträningen. Ville se. Resultat nedan. Och då är det alltså 4 simpass på fyra veckor vi pratar om. 4 väldigt pluttiga styrkepass. Vågar inte tänka på vad som skulle hända om jag gav mig på fler simpasss per vecka. Hårdare ryggövningar. Vi lämnar det därhän. Jag är/ska bli långdistansare- då behöver man inte släpa runt på en Hulkenrygg. Även om det är snyggt!



Inte ofta jag ser min egen tatuering men där var den visst och gör sig påmind.Om någon undrar vad den - mitt trampstamp är för något påhitt så ja, den är gjord under hetaste tribe-eran. I London. 2001. I Camden, nära där jag jobbade på Fitness First. Det är en sol med en våg i. Två saker som jag gillar och jag älskar den där tatueringen för jag vet varför jag gjorde den.

Vätskebristen har jag motat ut genom Resorb, Herbamare, extra vatten, Alvedon (något jag verkligen sällan tar) och en vätsketablett från Maxim i deras återställarserie. Mår bättre men borde räknat vilken dag i månaden det var och förstått att fler saker spökar. För jag är lite förvånad över hur seg jag var igår. Hur dålig fart jag kunde hålla. Men det beror som det mesta i livet på flera saker

1) Jag hade druckit för lite. För lite salter. Urlakad. Att börja sopa i sig massa vatten under löpningen gör inte så mycket nytta då. Skadan är gjord.

2) Tränat hårt och allsidigt så var bara allmänt sliten- men inte skadad någonstans. Så trodde jag var pigg eftersom inget gjorde ont.

3) PMS. Inser jag nu. Detta sjuhelsikkes sattyg som rånar massor av kvinnor på kvalitet på en eller flera dagar i månaden. Jag blir svullen, seg, får ont i ryggen, matt och träningen brukar inte ge några rekord under de två dagarna. Men med cykler som ibland är 6-7 veckor kombinerat med att vara en rätt virrig mamma så hade jag ingen koll på det igår. Men nu vet jag.

Ebba kom hem efter en rolig dag med pappa och vi har fått reda ut begreppen här hemma efter att hon ville "låna pengar mamma". Till vad? undrar mamman. " betala nickpick". Aha. Vi har även försökt diskutera råa och kokta ägg- och skillnaden dem emellan. Viktig ur sanitetssynpunkt då Ebba gillar att skala ägg. Och gärna hämtar dem ur kylen....

Imorgon åker vi till landet igen. Längtar. Packa ned, ihop. Brum brum. Försöka ta med matsäck för att spara några slantar från att sugas ned i halvfabrikatets gap längs vägen.

Idag. Igen. Är jag så tacksam för min friska kropp. För hälsan och för att jag nästan kan ta morgondagen, och nästa år för givet. För att jag kan jobba hur mycket, eller hur lite jag vill. För att jag med största säkerhet vet att jag inte kommer åka in och ut på sjukhus för att få nya konstiga besked, biverkningar, mediciner för resten av mitt liv. För att jag kan sola min rygg brun nästa sommar också. Spara pengar till en resa och inte behöva hålla mig inom 2 timmar från Stockholm.

Jag funderar och vrider och vänder. Men livet är lika orättvist som det är vackert ibland. När, får jag ihop hur det kan vara meningen att en fantastisk, underbar, otrolig, generös och kärleksfull människa ska råka ut för något så fruktansvärt hemskt och ovisst? Jag vet inte. Vet bara att älta vardagsproblem- det gör man inte då. Man gör det man drömt om. Man lever för varje dag. Och varför då inte göra det tidigare? Alltid.

Ha en fin kväll. Himlen är rosa vild och vacker!