Inte där din bil står. Eller din säng.
Hemmet växlar fysisk o geografisk plats. Kärleken består.
Jag har brottats med det jag antar att varje mammasom åker ifrån sitt barn får göra. Saknad. Skuldkänslor. Den rationella hjärnan vet att.det.är.ok! Den emotionella är inte övertygad.
Känslan i kroppen nu när jag är hemma är att jag verkligen behövde det här. Jag har rensat skallen från allt skräp som täpper till de tankebanor jag grävt iordning. Det jag visste, vet jag ännu mer.
Kärleken är viktigast. Jag är så otroligt välsignad med min fina dotter, min fantastiska familj, mina otroliga vänner.
Livet kan vara en lång utdragen suck under en promenad i halvfart på en upptrampad bekväm stig med ett segt buckligt slut.
Eller ett långt äventyr. Ett eget äventyr. Man får räkna med höjda ögonbryn och att folk vänder sig om och tittar efter en där man går på tvären ibland.
Jag går min egen väg, men blir osäker ibland. Vad ska folk tycka?vågar jag? Fixar jag det här? Är det värt det?
Det jag försöker öva på, förfina tekniken i att snabbrevidera läget. Är jag sann mot mig själv? Hela tiden, när jag blir osäker och tvivlar. Vad säger mitt hjärta om det här?
Jag ska verkligen försöka följa mitt spår och mitt äventyr. Stegen är lite mindre nu för jag har det viktigaste i handen och hon går bredvid mig på sin egen lilla resa och jag är hennes beskyddare.
Nu börjar en tuff jobbperiod och även träningen kräver struktur och fokus för att jag ska kunna skörda frukterna jag vill ha.
Vardagen- den är en del av äventyret och jag längtar till att kasta mig in i nästa del av resan. Nästa våg, som kommer bli en bumpy hårdpaddlad sak.
En speciellt stor kram till mina nyvunna vänner från resan till Marocko!
Ha en fin helg!
Om att se möjligheter, flytta berg och att leva livet med en barfotakänsla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar