Barfotahälsa: Nöjd där jag är med den jag är. (långt inlägg!)

Läste det här kloka inlägget som en av mina favoritbloggare skrivit och det fick mig att hålla med och tänka efter på min egen resa.

Jag har mått dåligt då och då tidigare över hur jag ser ut och min vikt. Men nu mår jag sen ganska länge bra. Väldigt bra!

Men det har tagit tid. Det har tagit nästan 15 år i anspråk. Satan vad jag har slösat tid på att vrida o vända mig framför spegeln, gömma mig, plåga mig. Äta mycket, äta lite. Springa för att springa bort mat. Springa för att springa ifrån hela jävla skiten. Räknat kalorier. Skämts.

Och ägnat så otroligt mycket tid åt att tänka på något som inte ledde till något bra över huvudtaget.

Nu menar jag inte att jag haft ortorexi i 15 år. Men i tonåren var det ett allmänt missnöje över små bröst, finnar och jag tyckte att jag var ful. Sen tyckte jag att jag var tjock. Sen nöjd. Sen tjock. Sen nöjd fast fortfarande så påverkad av vad alla andra tycker. Gick min egen väg men ständigt sneglande än hit än dit.Hittade träningsglädjen igen men alltid den där naggande rösten i bakhuvudet att jag inte riktigt var bra nog. Varifrån den kommer är ett mysterium med två väldigt stöttande föräldrar. Från gymnastikgruppen som skulle bli elit? Från fotbollen? Kampsporten? Skolan? Ingen aning.
Jag ser framåt och vill inte rota i det nu när jag mår så bra, men att ta med sig någon sorts uppenbarelse vore ju ultimat nu när man om ca 12 år har en tonårsdotter hemma som jag skulle ge min högra arm för att hon ska slippa den långa resan.

Jag tror att när allt annat är osäkert. (Gäller oss i västvärlden- inte när det är osäkert om man får mat för dagen.) Vad ska jag bli? Var ska jag bo? Vem är jag? Då letar man efter något att greppa snabbt. Något som talar direkt till en. Som ger en något att rikta in sig på, jobba mot. Då kan det vara lätt att fastna i att vara fokuserad på hur man ser ut. Det är rätt lätt, för det finns massa sjuka ideal att anamma. Och du blir garanterat aldrig nöjd eller klar. Så du kan gräva ned dig hur långt du vill i det. Jag tror det här var en anledning till att jag fyllt min annars ganska smarta hjärna, med mycket destruktiva, osmarta tankar, till och från under en längre tid.

Jag har alltid vetat att jag ska bli något bra. Vetat att jag kan. Men inte vågat satsa riktigt.

Nu när jag är 31 år UNG så har jag kommit till en plats i mig själv där jag ska stanna. Jag tycker inte jag är vrålsnygg. Jag tycker inte jag är supervältränad. Jag är jag. Jag är väldigt ödmjuk inför min kropp och vad den kan prestera. Måste ta hand om den för att den ska jobba med mig.

Men jag är tillfreds. Jag är stolt över mig själv och det jag åstadkommit på insidan och utsidan. Tillfreds men inte nöjd. Jag vill bli klokare, ödmjukare mer altruistisk. Jag vill springa längre, högre, fortare. Få fram mer muskeldefinition och bli starkare. Men på mina villkor. Jag vill njuta av träningen och det gör jag nu. Varje gång! Jag tränar bara när jag vill. Träningen- och det ordet är lite dumt, "endorfin och naturjakt" är det nog mer- är viktigt i mitt liv. Men det får ta olika mycket plats beroende på vad som händer i övrigt. Och det är ok! Det var det inte förut, då var det ett dåligt samvete. Nu är det mer- jippi jag har tid att träna! Nu kör vi! Sen är vi ju ett gäng som tänker när vi hör om ultralopp och galna utmaningar " oj vad skoj. Det där skulle jag vilja testa". Det kittlar i magen. Inte alla känner så och det är ju helt ok, det skulle bli så mycket folk då! :) Men jag tror alla mår bra av att flytta gränser och testa sig själva för glädjen och kicken man får är så stor. Sen vill man bara ha mer....

Jag kom på hur långt jag kommit idag när jag instrerade spinning. Att vicka är himmel o helvete. Efter 11 år som instruktör i olika discipliner är jag van att både vicka och ha egna pass. Nu har jag inte tiden att ha egna pass men att vicka funkar utmärkt!

Det finns ofta en medelålders herre som lite, först, bryskt undrar var X är som brukar ha passet. Det STORA leendet plockas fram och man förklarar att man är ny och ska vicka. Sen kommer några unga tjejer, ibland säkra ibland osäkra. Jag ser alltid till att hälsa ordentligt och göra övertydligt att jag gärna svarar på frågor och hjälper till. Sen kommer någon som verkligen gillar sin vanliga instruktör och säger "jaha är X borta?". Ungefär här bestämmer jag mig, en gång till, att jag ska hålla ett så satans bra pass så de ska undra när jag vickar nästa gång.

Ungefär så blev det idag. Kaxigt va? :). Men de var nöjda! Och då är jag både endorfinstinn och varm in i hjärtat!

Jag har utvecklats mycket som instruktör...genom att inte instruera! Genom att vara mammaledig. Jag är så trygg i mig själv nu. Lugnare och mer inkännande och mitt mål är att alla ska få sitt pass. De som vill köra sk***n ur sig ska bli eskorterade in i kaklet. Jag älskar känslan i sista låten där jag peppar att höja sig ett snäpp från förra passet, att släppa lite teknik (förutom att skydda ryggen med tippat bäcken framåt) och bara andas och trampa!

APROPÅ min 200 grammare och glashala skidor igår och hur de hör ihop: Var på Skidsport och frågade om tips på vallateknik vid 0-gradigt och förklarade mitt aber. De skrattade lite och sa att de flesta har det bakhalt idag, och när man lägger på ute i spåret så fastnar det som is = glashalt! Då kände jag mig så nöjd med mitt pass så jag belönade mig med en stoor hamburgare! :)

Vad gör hon? Lägger in en bild på ett jäkla kassaband? Men det här är lite mitt liv! God choklad, nyttig mat och mycket blöjor! :) Alltid lite gott med det vardagliga. (Lite väl mycket gott varje dag men vad f...). Det här ska vara en träningsblogg. Den handlar om träning men jag vill vara så väldigt övertydlig med att träningen ska ligga som en varm go lång halsduk runt mitt liv. Jag älskar vardagen. Jag älskar att hämta på dagis, jag är helt nykär i min dotter som jag bara vill pussa och krama på. Jag älskar att hänga med mina kompisar och mina sisters, ta långa promenader, diskutera kärleksproblem. Skvallra och fnissa och bege mig ut i Sthlmsnatten och ta del av spelet som pågår där.

Min kropp och dess arbete får ta massa plats i den här bloggen, men jag är inte hälften så brydd om dess form som jag var förut. Den är det bästa den kan bli utan att kompensera de viktiga andra bitarna i livet.

Jag har sett att många som träningsbloggar lägger upp bilder på sig själva i träningskläder och jag ska inte vara sämre. Som en seger. Såhär ser jag ut, med en dag i veckan styrketräning. Tänk om jag körde 3 gånger? :) Men varför det? Man blir succesivt starkare och jag längtar till gymet den dagen jag kör.