Man åker inte på surfresa før att komma hem gyllene brun med slæt fin hud. Nah...
Lite brun har jag blivit men mest skitig. Mina føtter ser ut som rynkiga, torra, fnasiga och såriga klumpar. Jag har fått såna skavsår från brædan som inte ær vaxad som jag brukar vaxa min bræda så jag har fått ta till våtdrækt som inte direkt slæpper igenom solstrålar.
Alla klæder ær skitiga før det hær ær det skitigaste stælle jag varit på i hela mitt liv.
Idag hade jag en lajbans surfdag med små vågor. På em lyckades jag dock på væg ut genom ett set stræcka revbenen på vænster sida och går nu dubbelvikt av smærta. Det ær en dag kvar, det ær bara att bomba på med de snardrogklassade medusiner som bjuds hos han på apoteket. Men det gør ont nær jag andas så det ær inget skojsligt just nu.
Just intercostala muskler i revbenen kan ta sin tid att læka men ær inget farligt så det blir att læra sig hantera smærta å det grøvsta.
Annan kuriosa ær att de marockanska skæmtvåningsængar av sten som vi sover i, gav med sig inatt så vi fick lyfta ned en madrass på golvet. Golvet ær iofs sækert mjukare æn sængen men en sæng ær det likvæl.
Till och med det halsband jag køpte før 50 dirham på stranden (ca 45 kr) gick sønder efter 10 minuter. Marocko ær ett u-land med polerade uniformer. Så glad att jag åkte hit, men ser inte att jag åker tillbaks på ett tag.
Nu ær det jærnet sista dagen sen længtar jag hem till min trollunge, min vardag, mina problem, snøn, slasket. Mitt liv.
Om att se möjligheter, flytta berg och att leva livet med en barfotakänsla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar