Hon satt där. Pigan och mjölkade. Och önskade att det fanns ett smidigare sätt. Tänk öm mjölka uann ut å se skälv? Sen stod hon där och knådade bröd. Knådade och knådade med enkla ingredienser. Knådade så armera di värkte. Tänkte att, tänk om en kunde köpe bröe?
Tänk öm inte alle ting tog sån löng ti? Allt de häringa? Elda, baka bröd, mjölka. Tänk om allt var lite mer modernt som i stan? Tänkte hon där hon stod med armarna djupt i degen. Utan tele. Utan dator. Utan mobil. Utan dvd. Hon visste inte vilket stjärntecken hon var. Om hon var typ A, B eller C. Åt inte efter sin blodgrupp. Hade ingen tanke på fettförbränning där hon slet tidig morgon före frukost. Ibland barfota och ibland i träskor.
Så kom maskinen, som mjölkade korna. Så kom det billiga brödet, som fanns i affären. Istället för att mjölka kossan, kunde pigan ( med ungefär motsvarande utbildning) sälja mjölken i affären. Köpa hem mjölk och bröd och lägga tiden på tv, radio och fick gå på gympa för att arbeta bort det armdaller som tagit plats efter att brödknådandet avtog.
Så kom alla andra maskiner. Så kom internet. Så kom 8 timmars arbetsdag. Två dagar vila. LAS. Karriär. Att göra så lite med händerna och så mycket med tal och tangentslag som möjligt. Förverkliga dig själv. Gå ned. Gå upp. Gå dit. Åk hit. Överallt utlovas lyckan. Alla jagar.
Med en helikoptervy så såg man alla ränna runt och känna sig stressade av att tro att de måste svara och åtgärda saker som nått dem via en uppsjö av medier. Dessa "saker" som de tror att andra egentligen lika stressade vill att de ska göra.
Inte behövde man svettas efter slitet med att bära in ved, vatten, skotta ehuru man bodde i ett höghus där detta fanns eller sköttes. Man behövde inte laga mat, det fanns att köpa halvfärdigt eller helfärdigt. Ibland kunde man dock, när man lyfte ur en bit hängmörad ryggbiff ur en förpackning, genom köttsaften som så äckligt rinner på den där tunna plastfilmen, ana att den kommit från ett levande djur...långt bort.
Man hade pengar, men dessa behövde man för att betala för att ta sig till och från kontoret, och för att betala ett dyrt gymkort för att röra på sig för man satt still om dagarna. Man behövde ha dem för att köpa den mat som man inte hade tid att laga och betala den el som värmde upp huset istället för veden. En stor bil också och drivmedel till den behövde man. Tv/mobil/radio/internet sprutar information man inte vet vad man ska göra med men som allt som oftast skickar ett meddelande som lämnar ett surt dåligt samvete eller ångest.
Åh om man bara kunde stänga ned och koppla bort?
Så kom mindfulness. Och nu står någon dum sate som betalat flera tusen för ett retreat och blundar tyst knådandes bröd så armarna värker och djupt med armarna i bunken och han tycker det är det är underbart att det får ta så lång tid.
Om att se möjligheter, flytta berg och att leva livet med en barfotakänsla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar