Spat out in glory

Livet är tufft, och det är när man accepterat att det är utgångsläget som man kan börja klättra uppåt och få positiva överraskningar. Förväntar du dig att livet är lätt och allt du behöver och önskar ska komma dig tillhanda- ja då får du rutscha utför till ganska stor del.

Vi vet inte vad som händer efter döden. Ingen vet. Alla har åsikter. En del styr livet efter den övertygelse de har om vad som ska hända sen. En del anser att allt händer dem. De styr inte- ödet-SL-någon annan-samhället- styr deras liv. "Allt går åt helvete ändå".

Andra. Reser sig efter varje slag. Inser att de alltid har ett val. En del kan bli liggande och skrika "titta stackars mig, allt det här har hänt och nu ligger jag här". Andra borstar av smutsen, svär, gråter och skriker en skvätt och går vidare. För vad är alternativet?

Det är ok att ligga där ett tag och gråta och skrika och ta lärdom av vad som gick fel. Men vidare i någon direktion måste vi alla. Så välj ditt håll.

Jag tror man styr sitt liv. Vi har alltid ett val när något sker utom min kontroll. Antingen ser vi det som att "jaha här är ett till tecken på att allt ska gå åt pipsvängen". Eller så försöker vi se läxan. Det går inte alltid, det ska jag erkänna. Just nu tampas jag med att fatta varför Ebba sover 12 timmar i sträck när jag är borta, men envisas med att stycka sönder min nattsömn likt en vedklyvare natt ut och natt in. Munspel klockan 05.00 någon?

Jag går min väg. Vill jag göra något ligger det hos mig att reda ut hur jag ska få det gjort. Jag kan inte skylla på någon annan. Men ibland när jag stretar mot något så är det som en högre makt med en stor skopa skyfflar mig åt ett annat håll. Jag har inte identifierat denna högre makt men är ödmjuk inför att det finns någon sorts master plan för mig som jag inte riktigt kan se i min helhet än.

Saker händer. Personer dyker upp. Känslor växer och minskar. Med en fantastisk kraft någonstans ifrån. När jag får harmoni med denna kraft och synkar den med mitt stretande då uppstår ljuv musik.

Jag har jobbat med ett tufft beslut under en längre tid. Det är en kris som är i en ny sorts fas. En kristallklar fas just nu men som varit ett mörkt töcken. Likt alla livskriser började den med chock. Riktigt fördjävlig chock. Vetskapen om att något man litat till och trott på inte var sant. Sen förståelsen för hur det faktiskt är. Ilska. Vrede utan dess like. Sen ledsamhet. Förhoppningen om att det ska kunna bli det man trodde det var. Insikt- igen om att det inte blir så. Kommunikation är inte det om det bara kommer från ett håll.
Eftertanke. Känna efter i magen. Fråga de man litar på. Älta ett varv till. Åka bort och landa i beslutet. Agera.

Jag står så stadigt och tryggt i detta. Jag är stolt över den process jag genomgått och genomgår. Nu börjar en tuff tid. Men den är SANN. Den är MIN. Jag är inte ensam. Jag är stark och jag gör rätt.


Im going into this with an open mind and I will be spat out in glory.

Ha en fin dag.