Att ta hand om sig och hyvla sig i handen

Man ska ta hand om sig. Man säger det till folk. Som ett mantra, med mycket kärlek i, " stressa inte ihjäl dig gumman" får jag ofta höra. Och jag förstår att det är frestande att säga det till mig. " Ta det lugnt". "Se till att vila" är en annan och det är med omtanke, det fattar väl jag med.
Men jag är inte helt koko! Jag är stressad korta stunder när schemat spricker, men jag vet vad som betyder något. Är man bara lyhörd och lever med öppet sinne så fattar man hur långt in man ska låta deadlines och siffror och tvätthögar komma. Inte långt in.

Jag har en plan, jag vilar från det ena när jag gör det andra. Jag ser alltid till att äta bra, sova bra (ok kan inte helt påverka det varje dag och jobbade till 1 igår). Den som tror att man när man suttit still framför en skärm hela dagen och är helt slut- blir piggare av att lägga sig framför CSI houswives-Mad wire- Grey's men anatomy eller vad det heter- är inte klok någonstans.

Din kropp fullkomligt skriker till dig. Det här funkar inte! Jag vill röra på mig! Jag är gjord för att röra på mig, nästan hela tiden. Helst barfota och okoreograferat. Helst utomhus- neeeeej lägg dig inte ner, då somnar jag! Snark.

Jag lyssnar- jag agerar på detta och jag ger mig det som får mig att må bäst. Det som får folk att undra om jag varit utomlands nästan hela tiden- för jag har rosiga kinder och studsar av energi.
När det blir mycket att göra då tänker jag 1) Ebba 2) Sova-äta-träna 3) Resten!

När jag säger att det är mycket och verkar stressad, då är jag bara lite konstruktivt förbannad över saker som inte går min väg. Inte länge- men så att jag funderar på hur jag ska lösa det. Hur jag ska undvika att det händer igen.
Jag har en plan för det här som sagt. I den ingår att jobbet kommer lite högre upp på prioriteringen under våren. Jag tar igen det med att vara ledig 7-8 veckor på sommaren. Ingen kan komma med " livet är för kort för att..."- jag vet! Det är därför jag lagt upp det såhär. Jag vill inte se tillbaks när jag är 65 på gråa trista dagar. Jag vill att jobbet ska betyda något, ta plats men inte skuffa undan Ebbas uppväxt, hälsan, glädjen, leken, vänskap och kärlek.

Jag jobbar 80% och kommer inte gå upp på heltid förrän Ebba lessnat på mig och vill vara med kompisar hellre än mamma. För att finansiera detta får jag dra ned på inredning och mat och kläder och köra en skruttig bil. Helt ok.

Imorse när jag vaknade frågade hjärna och kropp entonigt om jag skämtade?? Upp nu?? Satt och knåpade med en årsredovisning till kl 00.30. Men en kort natts sömn är ok. Ehuru är finmotoriken inte på topp då- note to self. Jag lyckades hyvla in i handen med osthyveln. Ordentligt. Skulle visa på bild men kom på att bloggen handlar om hälsa- inte motorsågsmassakern.
Blod sprutade och Ebba var samtidigt väldigt arg över något så det blev lite blodbad här.
Jag har bra läkkött men det såg inte så bra ut när vi sen rullade mot dagis....som visade sig stänga 4 idag..aj då. Struntade iallafall i sjukhuset och drog på redigt med den magiska tejp jag köpte i Marocko. Fast det var blod i vanten sen....

Känns grymt bra i kroppen, blir lite rädd när jag spänner framför spegeln, vems armar är det där? Lowcarb funkar bra, när man har sovit. Idag var det lite brådis imorse och tog det ur kylen jag såg: Det blev rökt makrill, keso och morot....ingen lunch jag rekommenderar men mätt blev jag. Sen åt jag proteinpankisar till kvällsmat. Vet inte var sylten passar in men den satt som en smäck! :). Längtar till att träna imorgon. Får hjälp av Fantastiske Farfar igen så kan jobba lite längre, springa hem, och duscha själv (med plastvante på ena handen) i lugn och ro! Underbart.

Tja..det här var ett rörigt inlägg. Men det är lite rörigt nu. Och det är ååååkeeej! Tänker väldigt mycket på de drabbade i Christchurch. Jordbävningar ger inga förvarningar. När något hemskt händer i livet, kan det vara skönt att det händer när man står där man vill. Med de man vill.

Sköt om er ALLA! :)