Avdramatisering

Någon skrev till mig " det finns kanske viktigare saker än att åka Sälen till Mora". Och det skriver jag under på alla gånger.

Det fanns och finns dock något viktigt i att genomföra något man föresatt sig att göra. Det stärker. Det ger glädje. Det inspirerar. Det var 191 personer som läste min blogg igår. Det är helt underbart fantastiskt galet. Jag vill inspirera. Jag vill visa att det går, att spränga sina gränser, steg för steg. Att vardagen är full av möjligheter till rörelseglädje bara du ger det tid.

Jag vill inte ge tappt. Jag fullständigt hatar det. Jag är så van att försvara alla drömmar om ultralopp, fjällmaraton, triathlon men nu måste jag försvara för mig själv att jag väljer att stå över Öppet Spår.
Men ibland får man målväxla. Ibland försvann det mål man jobbade mot. Och allt man hade med sig då, all träning och förberedelse, måste man samla upp i famnen och känna efter vart man ska lägga det.

Jag har den fysiska energin. Men vet inte om jag har det mentala på det torra just nu. Jag håller just på och vänjer mig vid ensam-mamma (för det mesta) livet. Jag har verkligen fått vrida och vända för att få ihop det den senaste veckan, fått tulla på sömnen och släppa alla vardagsbestyr förutom Ebba och det som rör henne. Har haft tårarna brännandes bakom ögonlocken när jag hamnat i en sits där jag fått berätta hur läget är. Inte velat svika på jobbet, redan tackat nej till så mycket för att jag inte KAN jobba över.

Jag tuffar på med min orubbligt trygga självkänsla men jag vet inte hur mycket mental styrka jag har till övers för knas och trassel och mer sömnbrist. Vet inte om jag taggar till eller taggar ur om något går fel. När allt gick åt h-ete i höstas och jag hamnade i total chock, och jag pratade med en terapeut sa hon " Omge dig med bomull Ann-Sofie".
Den har jag lindat av, varv för varv med mental och fysisk träning. Jag är superstark!

Men det är inte de 9 milen på skidor. Det är det runt omkring som jag inte har kontroll på som stressar mig. Jag är van att planera, bära släpa, gå upp 0530, skriva ned, ringa, planera mer osv för att få ihop till träning men nu orkar jag inte ens tänka på hur jag ska äta. Orkar inte tänka på vad som ska med. Var, när hur jag ska valla. Tänker isåfall skita i att låta någon valla skidorna bara så jag får sova tidigt kvällen innan. Det känns inte så sunt?
Vill bara snöra på mina skor och springa med min musik, åka skidor med min jäkla knasvalla så långt jag vill så fort jag vill.

Men jag har inte bestämt mig än. För jag är så satans envis. Och jag vill så gärna åka 9 mil skidor för att se hur jobbigt det är! När är det riktigt gött? När är det jobbigt? Hur trångt är det? Kan man åka o staka och njuta?

Jag sover på saken. Satan i gatan vad kul det var att se Hellner krossa Northug förresten. Godnatt.