"This too shall pass".

säger en hotellportier till Julia Roberts där hon sitter och röker i en hotellkorridor i "My best friends wedding" som inte kvalificerar som en Oscarsrulle kanske men den frasen har satt sig och jag tänker den ofta när jag står i en storm av frustration och obekvämlighet vars anledning jag inte kan härleda.

Idag var en sån dag då detta mantra löpte igenom sammanbitna tänder mer än en gång. Det började med en mysig men tidig morgon. Magen är bättre- men det mesta rasar rätt igenom. Jag ska väl börja analysera vad det är som är fel men försöker äta så energirikt jag kan- proteinpankisar- så det som stannar kvar, kanske gör någon nytta.

Så mot spåret med 3 timmar till låns. Kommer dit. Möts av detta. WTF. Inte en själ- jo en- som jag mötte sen som såg lika förvånad ut som jag kände mig över att befinna mig med skidor på en skridskobana.

Valla kan man göra hur bra man vill- skidor används på snö och det fanns det inte mycket av. Jag var på väg att vända direkt-men det här är min enda chans till skidor denna vecka och jag måste staka och stärka axlarna. Men jag började undra om det är något fel på mig själv när jag nästan grät av ilska som matadoren i Ferdinand. Det var så satans isigt! Det var så halt, det blåste småspik eftersom Kung Bore efter min diss av honom igår bestämt sig för att göra reträtt med en portion snö- som skulle landat färdigt när det var dags att bege sig hemåt.

Jag hittade ett fält där jag kunde skejta på skaren och gjorde det varv efter varv. Till slut var armarna det- slut! Jag tog mig tillbaks till bilen och var sugen på att kasta skidorna i återvinningscontainrarna där men tänkte att de har väl ett andrahandsvärde på Blocket och lade dem i bilen. Tog på mina Asics Trail skor- slog på Barbara Streisant (låten naturligtvis LÅTEN!) och drog iväg på en 4 kilometers raserirunda på apostlahästarna- de trogna! Kan trösta mig med att min fettförbränning är det inget fel på- för vad sjutton kroppen använder i 2 timmar och 20 minuter när allt bara rasar igenom- det är ett mysterium!

Om det var en fin skidtur man var ute efter- skulle man stannat hemma. Om man styrde över sin tid- skulle man valt en annan dag. Är man en mamma i en knepig sits med en chans på skidor denna vecka och en envishet som gränsar till dumdristighet. Då for man. Och det gjorde jag.

Såg sen fram emot en harmonisk dag- med lite hemmajobb. Men hade fått ett otrevligt mail om att jag var en dyr konsult. Sen hängde sig min uppkoppling mot jobbet. När Ebba vaknade hade hon kräkts ned sin säng med hela sin lunch. Trots detta verkade hon i toppform- min lilla solstråle och jag ville så gärna göra något roligt med henne men var tvungen att storhandla inför de närmsta stora jobbveckorna. Men vad gör det? Vi gör det till ett busigt äventyr och sladdar i gångarna på Ica. Jag ignorerar alla par som handlar tillsammans med sina barn inför sin taco-kväll. Det är jag och Ebbabus på vårt lilla äventyr. Behöver ingen annan då!

Men idag skulle bara allt vara bökigt. Glömde P-skivan, Glömde packväskan. När vi kom hem sent omsider insåg jag hur halt det var. Hur många påsar jag hade. Fick på något sätt allt i händer och under armarna och Ebba gick mot dörren. Såg en granne gå mot entren, ropade " kan du hålla dörren", han verkade höra men gick bara in. Då ramlade Ebba på isen, en påse gick sönder och något i mig brast också och tårarna bara sprutade. Men min lilla tjej reste sig och sa OJ! och tog det som ramlade ut och knatade mot dörren. Herregud vad jag älskar den ungen! Och vad cool hon är!

Sitter här och är sentimental. Det är inte min grej men ibland måste jag bara få tycka det är lite jobbigt ensam en av alla dessa ensamma kvällar hemma. Jag njuter oftast; mailar, bloggar, läser bloggar, planerar träning, och lägger mig tidigt. Men när jag haft en lite jobbig dag, med bara massa bök, då får man sitta och lyssna på Ben Harper ta ett halvt glas vin (aldrig påverkad om Ebba är hemma!) och äta chokladpudding ur bunken. Undra vad f-n som hände?

Men vara så jäkla tacksam för det jag har. Min fantastiska underbara dotter. Min familj. Mina vänner, sisters och brothers över hela världen. Min hälsa och min kropp som trots att den uppenbarligen inte är helt nöjd just nu ställer upp på mina upptåg i de värsta förhållanden.

Idag var kanske inte en så fin dag. Men jag tog mig igenom den utan att ta ut det på Ebba och då har jag lyckats. Och nu känns det ok. Tack ni som läser. Imorgon ska bli en riktig toppendag.