Det är lite surt idag. Men det är bara för att jag är i så jäkla bra form. Det hade jag iofs inte vetat, om jag inte styrt kosan bort från kuperade Ursvik, till Skavlöten, där man klipper minuter/km som ingenting.
Lade på glidvallafusk- sån där spray, och varmvalla och fick slipa ut med sandpapper- 2 lager. Ut på Rönningesjön (inte den på bilden). Runt runt, bara flög fram, otroligt stark i armarna och magen. Jahaaaaa, så här fort kan man åka när man inte stökar bland granarna i Ursvik! Kul känsla. Under 5 min / kilometer vissa bitar. Vassberg på näthinnan.
Är ändå så övertygad om att det här var rätt beslut. Det är resan mot målet, som är målet i många fall och med träningen för Öppet Spår var det verkligen det. Det var ett beslut jag tog när jag behövde stärka mig själv som mest. När jag var på väg att bli galen av sorg och besvikelse och genomgick något som i efterhand måste varit en stor jäkla kris. Men så måste det få bli när det man trott på bara pulveriseras framför ens ögon.
Träningen och glädjen över att vara ute i naturen där jag känner mig mest hemma, har byggt en räls i nedförslutning framåt som det känslomässiga tåget fått rulla på tills det nu orkar tuffa på själv. Och det gör det nu. Jag är så lycklig! Jag är inte ensam, men själv nu och det känns otroligt bra. Jag har Ebba, min familj och mina vänner och det är inte så mycket mer som behövs. Jag gillar måndagar lika mycket som fredagar. Jag duger, jag mer än duger, jag är en bra tjej med driv och fokus och jag flyttar de berg jag vill. Jag kan slappa och äta en kartong cocostoppar och festa som en 18-åring om jag vill. Men mest gillar jag att röra på mig utomhus. Hur mycket, har ingen med att göra utom jag själv.
Jag ska visa att det går att vara "ensam" småbarnsmamma och fortfarande kunna träna för och vara med på långdistansevent. Men jag ska göra det lätt för mig. Jag ska anmäla mig till de lopp som får det att pirra i magen, inga andra. Inga lopp som ingår i något instutionellt system och helst inga lopp där man måste knö omkring och köa för att komma iväg.
Jag ska ge mig tid att träna, be om hjälp för att få tid till det och det ska vara lätt med allt runtomkring. Löpning tar ingen "kringtid". Det är bara att snöra skorna och dra iväg. Jag har ett pussel ändå och träningen ska bara vara roligt och avkopplande. Avkopplande är alltså att ta ut sig fysiskt i min värld. Flytta mina gränser, framåt från där de är, just då.
Helgen har varit underbar: 21 km löpning i fredags, sen ågren över om jag skulle åka eller ej. Beslut att inte åka till sist lördag morgon. Sen 21 km skidor i full fräs. God mat, film, legat på soffan med funderingar om vart livet nu ska bära hän och gjort bokslut på de senaste 6 månadernas bergodalbana. 8 timmars sömn. Stor frukost. Mer skidor, 15 km. Matlådor, storstäd. Rensat tvättberget. Är väldigt nöjd och ur- och omladdad.
Det är ett stort blad jag vänt i helgen efter att ha gett mig tid att tänka och känna efter. Jag är superladdad och även om veckan har resulterat i över 8 mil löpning och skidåkning känner jag mig bara uppvärmd. Vill ut igen. Ut i snön, ut i naturen. Ut i livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar