Öppet Spår- eller Eget Spår

Stackars Mikaela. Jag tänker inte hänga ut hennes hälsotillstånd i detalj här men att vara så stark mentalt som hon är, har tagit på hennes kropp istället som på alla sätt och vis bara säger NEJ till Öppet Spår.

Mikaela behöver ta.det.lugnt. Hon ska INTE åka ett Öppet Spår. Hon ska INTE även om hon nog skulle göra det för att hon är så go, köra mig till Sälen och sen köra mig hem. Stå ute och bli kall. Vi har inget boende dessutom pga ett litet missförstånd.

Var lämnar det mig? Jo, utan kompanjon, utan någonstans att bo och det finns inte en sportmössa att jag själv kör 84 mil tur och retur. Det var liksom inte det det här skulle vara. Det skulle vara jag och Mickis tillsammmans i bilen upp, ätandes gott och snattrandes hela vägen. Sovit gott och peppat varandra, åkt loppet separat men peppat varann ändå, mötts i Mora, badat tunna, ätit gott och sen myst och varit glada på vägen ned.

Jag är inte det minsta besviken på Mikaela. Snarare imponerad. Jag vill bara att hon ska bli frisk.

Men nu undrar jag vad jag ska göra för att inte bli besviken på mig själv?!

Var vill jag vara fysiskt och mentalt måndag morgon? Vad är viktigast?

Vad var det jag ville med att anmäla mig? Det vet jag- det var att åka upp med Mikaela, som en tjejhelg! Att ta ut mig totalt, testa kroppen till max. Åka det längsta jag åkt.

Vad bryr jag mig inte om? - Att trängas med tusentals människor, att få medalj och intyg. Sånt bryr jag mig inte om. Inte att köa och hämta ut vallade skidor mitt i natten och sova några timmar och trängas på en buss till start. Inte det. Det var det jag skulle tycka var jobbigt, men roligt om Mikaela var med.

Vad är det rätta att göra nu?
Jag har inte tid att ordna med något annat pga jobbet. Har fått otrolig respons från folk runtomkring som vill hjälpa, jag blir helt varm. Men jag är inte 100% mentalt stark just nu pga allt som pågår. Jag står, men inte så stadigt. Jag är fysiskt 150% men minsta motgång mentalt just nu gör att jag liksom inte taggar till som jag brukar. Märker jag. Det blir bättre och bättre men sorgen i hjärtat är fortfarande en energikrävande liten klump. Den blir mindre, för varje dag, men den sväller gärna upp igen när något går snett.

Jag har jobbat så hårt mentalt de senaste månaderna, tvingat mig vara ledsen och känna efter. Tvingat mig tänka igenom massa scenarios, välja vuxet inte spontant. Valt rätt, och går nu framåt, uppåt på min väg och det känns bra!

Samtidigt har jag stärkt mig själv genom min träning, mitt driv, mitt fokus. Genom att tänka långsiktigt, andas 10 djupa innan jag exploderar för att nerverna sitter på ytan. Tvingat mig att tänka positivt om mig själv, se det ljusa. Se det ljusa i andra. Svälja stolthet och förtret.

Men jag har hela tiden belönat mig själv med frisk luft, rörelse, träning. Det här skulle vara kulmen av det. Eller nääää :) det skulle vara början på ett år av belöning. :) Massa roliga utmaningar!

Ni som följer mig. Som tycker att jag inspirerar och är drivig. Jag vill inte göra någon av er besviken heller. Verka som någon som bangar. Jag har fått vända på minuter och timmar för att få till träningen till detta. Jag har längtat efter sötsaker nu i 3 dagar under kolhydrattömningen (=1 år när man har pms). Jag har betalat pengar jag inte har för mina fina skidor. Jag och Mickis har dragit igång en blogg- och den fortsätter.

Något storartat kommer att ske i helgen. 9 mil ska avverkas. Sälen till Mora. Eller någonstans i fjollträsk. Just nu ska jag jobba undan det jag lovat ska vara klart. Sen ska jag tänka.

TACK för att du läser min blogg. Tack för att du läste det här så jag fick skriva av mig! :)