05.15 fick jag iallafall sova till. 6,5 timme. För lite just nu men vad göra. Bulla upp med täcket, muta med Pippi/Bamse/Pettson och välling. Köpa sig 1 timme slummer. Sen proteinpankisar till frukost, kaffe, jobb (där jag bla satte ihop hjälptränarschemat för våra löppass på jobbet- KUL! emellan skatter och avgifter).
Hann iväg 09.15 och hade då 3,5 timmar till Ebbas pappa var tvungen att gå till jobbet.
Satte av mot Ulriksdal, först Överjärva gård där den här krabaten kom rusande.
Sen över till Ulriksdals slott, vidare upp till Bergshamra, över bron mot universitetet och Stora Skuggan. Det blåste men inte just här så hade bara ett lager på mig ett tag- VÅR!
Jag älskar hur stan bryts ned. Hur mina fötter krossar Där och Här. Gör det till Hit till Dit. Hur jag kan springa från norrort till mitten, till öst, till söder till väster. Utan att använda bil eller SL. Hur jag börjar fatta hur det hänger ihop.
Nu började vinden suga i. Tog Fiskartorpsvägen och sen Valhallavägen och stannade vid slutet för glammigt 5 minuters fika. 2 mil avverkade. Oförskämt pigg. Trött på blåsten.
Insåg att jag fick släppa Djurgården för jag hade ju inte mina ursprungliga 4 timmar att lufsa runt på så sprang förbi SVT och SR och sen Strandvägen bort. Hej alla turister, hej alla lunchare. Blasieholmen. Gamla Stan. Stadshuset och här blåste det som faaaasiken. Var redigt less på motvinden och tänkte att nu när jag svänger så blir det sidovind- NÄ! Tvärt emot. Åååh segt. På Norr Mälarstrand möter man många löpare. Jag var uppe på 25-26 km nu och redigt seg och fick inget flow med vinden som tog musten ur stegen.
Men sen började jag känna mig hemma. Lite jäklar anamma och så var jag i Sumpan. Uppför uppför är det hem. Lufsade in på 3.16 med 32 km i benen. Helt ok, men jäklar vad jobbigt det var med vinden. Länge sen jag sprang i såna sekundmeter.
Ebba är feberfri och hittar på det ena än det andra. Skönt! Kan med varm hand lämna över till farmor och bege mig söderut till sköna Helena för en bastu bubbel och thaikväll med henne och två vänner till som jag träffar alldeles för sällan. Den trötthet jag känner kommer blåsa bort av skratt och må-gott! Så länge sen nu. Så värt.
Ha en riktigt fin fredag! Delar med mig av mitt motto just nu:
Life may not be the party we hoped for,
but since we are all here, we might as well dance! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar