Veta sin plats- INTE träningsrelaterat

Först och främst är jag- jag. Men för det allra mesta är jag mamma- och allt jag gör styrs av att jag är mamma. Jag älskar det- men jagar konstant tillfällen då jag inte präglas av det. Försöker springa ifrån det helt enkelt. Några timmar. I veckan. För att kunna älska det reserande delen av tiden.

Därför blir jag väldigt upprörd- när dessa få timmar tas ifrån mig. Jag var tvungen att stanna upp och fundera idag- är jag så självisk? Går inte Ebbas hälsa först? JO klart den gör- före allt, precis allt. Men jag blir så ARG när jag trots 3 dåliga nätter och sjutusensakerattgöra lyckats få till tid och energi och eget pepp till ett löppass- och sen inte får det.

När de ringde från dagis idag och sa att Ebba fått feber så tog jag dataväskan och sprang, så som mammor springer till sina sjuka barn. När de sa att hon hade svår hosta så kände jag mig som den hemskaste mamman i världen- men hon var kry imorse. Och pigg...

Vi gick hem och omvartannat var Ebba sitt vanliga jag- och utnyttjade att hon fick göra som hon ville genom att gömma banan i soffan, hälla ut blåbärssoppa i sitt leksakskök och kasta de köttbullar jag stekt efter att ha tagit en pyttetugga på varje. Men så var det som hon skrek av smärta och jag kände att det var inte bara förkylning så ringde vårdcentralen och fick en akuttid.

Ebba som inte vet vad "doktor" är men vad "dator" är sa "dotor-nej nej" för datorn får man inte peta på men hos doktorn var det roligt även om hon hängde som en hösäck i min famn. Nu vet jag varför jag har så grymma biceps- 12 kg statisk träning flera gånger om dagen! :)
Det var ingen svår diagnos fick jag höra- dubbelsidig öroninflammation. Jajemen- vi är ketchupsjuka-ingenting-ingenting- och så båda öronen och förkylning på det. Stackars liten. Men sen var hon pigg igen och gick lös på Apoteket medan jag hämtade ut receptet.

Nu är klockan halv nio och det är ett mindre kaos här hemma. Jag är ett vrak av sömnbrist, saknar endorfiner, har ett berg av jobb som nu inte blev av idag och en två dagars kurs framför mig som jag inte vill tänka på. Det är superviktigt att få i Ebba pencillinet och jag litar inte på många andra än mig själv. Samtidigt så ska väl för sjutton jag kunna åka på kurs? Barnet har, vad jag vet, två föräldrar.

Orkar inte tänka på det, orkar inte tänka på natten jag har framför mig. Orkar inte just nu med någonting direkt men är så glad att vi fick en diagnos så Ebba får hjälp och mindre ont. Allt är lättare när hon mår bra. Var jätteglad igår, glad idag- är nästan alltid glad och positiv, och det är jag nu med men jag är så trött och önskar att jag hade en extra högerhand som redde i det jag inte orkar så allt inte behöver vara beroende av att jag kommer ihåg, skriver ned, påminner, frågar frågar frågar om hjälp hela tiden.

Så jag vet min plats. Jag är mamma, jag ska inte tro något annat. Jag ville tro att jag var supermamma men det kan jag bara vara när det funkar med allt runtomkring och jag litar just nu inte tillräckligt på delar av omgivningen och jag blir lite kontrollfreak när det gäller det allra finaste jag har. Det är 3 veckor kvar av hektiskhet på jobbet. Jag kan inte schemalägga om mig innan dess men efter det har jag kontroll att tacka ja och nej och styra ännu mer över min tid.

Men det bästa med att vara trött och lite grinig är att det är så roligt att bli pigg och glad igen. :) Det bästa med att inte kunna träna är att jag kramar ur ännu mer nästa gång. Man uppskattar att allt flyter på så mycket- när det inte gjort det ett tag.

Mitt liv är fantastiskt. Lite rörigt just nu och med en stor känslomässig sorg och ett svek utan dess like att sakta men säkert lägga bakom mig- men omringad av kärlek, värme och glädje och med en framtid som är full av detsamma- i ännu större mängd! Mer uteliv, mer glädje, mer kärlek, mer sanning, mer närhet.

Men först ska jag sova!