*
Längtar till lördag. Mina ben längtar efter att springa, det kommer bli en utmaning att hålla igen för jag vet att jag kommer tokstupa efter 4 mil om jag kör på i vanligt tempo. Jag längtar till att gå upp tidigt och äta god frukost och veta att jag ska iväg. Längtar till känslan att starta bland dessa fantastiska människor. Längtar till att hitta flytet. Längtar till smärtan också då jag måste ta till skallen. Längtar till målet. Längtar till att checka in på hotell i Täby, duscha jättevarmt och länge och ligga i morgonrock i hotellsäng, äta vad jag vill, titta på slutspelshockey och må gott. Äta långfrukost på söndagen, läsa DN, ta en promenad. Och sen kommer jag längta efter att hämta Ebba! *
Men jag trivs just nu också. Jag älskar min vardag. Det är inte vardag, det är onsdag, en speciell dag, precis som alla andra. Lyssnade som alltid till "Tankar för dagen" på P1 imorse. Hon pratade om att hon hört någon som beklagat sig över att det svenska välfärdssamhället höll på att falla samman. Och ställde det i perspektiv på att omvärlden står tyst inför att man i norra Sudan håller på att inför strikta Sharialagar som drar en ridå för kvinnors rättigheter och möjligheter. Jag har tagit upp det förut, men det är värt att nämnas igen. Innan du gräver ned dig för mycket i att du inte hinner vårstäda, inte har nya kläder, är konstant dammig, "inte hinner någonting och så måste man ju bla bla bla och inte hinner man sätta in foton i album heller". Och till på köpet ska man källsortera- stackars oss! *
Tänk dig då att alla människor är dina medmänniskor, för så är det, och att du ska förklara dina problem för kvinnan i just norra Sudan. Du får börja med att förklara att du har rinnande vatten och varmt kan det vara också. Sen - förklara dina irritationsmoment, ur hennes perspektiv. Denna mentala resa brukar jag göra när jag känner att jag är irriterad för att jag släpar sjuttioelva saker på morgonen, blir smutsig av Ebbas små stövlar, svettig och snorig och tappar min plånbok med alla mina västerländska slavplastkort. Sen brukar det kännas som en jäkla petitess. *
Och så blir jag tacksam. Och ser solen bland molnen. Vägen framåt, vägen jag går och jag valt. Vägen jag väljer varje dag. Och tänker att jag skulle kunna göra så mycket mer. Jag har ju min insamling, men det är ingen som ens sms'at 50 kronor ännu den här vändan. Så jag måste tänka om på något sätt. Misslyckas är inte ett alternativ. Jag ska samla in pengar till de välgörande ändamål jag tror på. Det är det minsta jag kan göra, jag som lever lyxliv i jämförelse med större delen av världen. *
Jag längtar även till fart. Jag längtar till hård intervallträning. Jag längtar till att kasta ut allt vad såsande långpassbekvämlighet heter och sikta på kortdistans ett tag. 21 km är en kort joggingrunda i Ultrasammanhang. Jag längtar till blodsmak och mjölksyra som stiger som vårtemperaturen. Jag ser fram emot att springa snabbare än jag gjort förut. *
Letat lite på Reading Half Marathons hemsida och Bracknell Half Marathon samt Windsor Half Marathons efter historik bland resultaten (ja just den sprang jag med- hade glömt det) och undrar hur långsamt de gick. Vet att Reading gick på ca 2 timmar, strax över. Det var första gången jag sprang så långt. De andra två kommer jag inte ihåg men vet att jag fick värmeslag efter Bracknell och att jag peppade en trött engelsk poliskonstapel några kilometer. *
Kungsholmen Runt blir första halvmaran i Sverige alltså. Kul. Men det är då. Nu är nu, nu är det 5 mil på lördag. Pepp pepp pepp. Ha en bra dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar