Pure Endorfine Spring Happiness

Solnedgång över Duvbo- not so bad aye?

Nej jag såg nog inte glad ut under passet. Rubin frågade- " do you hate me?" och när det är som jobbigast kan det vara frestande att rikta tröttheten mot sin instruktör. Men jag blir mest sur på mig själv, ett tag.

Vi värmde upp med en frisk jogg ned till Karlbergs slott och 400 meters banan där. Lite löpskolning och 2 stegringslopp.

Sen började vi. 10 stycken 400 meters intervaller. Jag vet hur min kropp funkar. Efter en är jag flåsig. Efter 2 tänker jag: 1/5 avklarad. Efter 3 går jag in i något mode där jag stänger ned massa känslor. Efter 5 börjar jag öppna upp igen. Efter 7 är det 3 kvar och det fixar man.

Av någon anledning blev det en extra- och då märkte jag hur jag undermedvetet kalkylerar och spar energi- för den blev verkligen extra. Inget kvar efter det. Vi låg i högar på marken. Men sen- eftersom jag är långdistansare- så vaknar jag till och är relativt pigg igen så skuttade glatt hemåt. Fast backen under Karlbergs Station och upp mot Rörstrandsgatan kändes faktiskt lite tyngre idag. Rubin är med och peppar och verkar se precis allt man gör.

Nu laddar jag om för ett till svajnigt jobbigt pass på fredag lunch med några tuffa löparkollegor.

Jag låg och snittade någonstans runt 4:15-4:20min/km fart på mina intervaller. Gör ingen analys av det. Vet bara att jag springer nu. Jag springer och det går fortare, jag orkar mer, jag är starkare och jag har massa potential kvar och jag fortsätter utvecklas, bli starkare, tuffare, tryggare, modigare.

I takt med detta rullar mitt privata liv på med sina diamanter och högar med ren dynga. Hur koncentrerar man sig på jobbet, när två personer man håller av, väntar på eventuellt svåra besked och resultat? Den ena ringer efter den andra?

Hur står man stadigt i stormen? Är en klok stark mamma, levererar proffsighet på jobbet? Orkar med dagen efter stöknätter? Håller ordning på hushållet, ber om barnvakt, säger nej, säger ja, säger vad sjutton?

Jo man hittar sin laddare sin frälsare. Man hittar det element, den zon där man skalar av alla roller, titlar, väskor, datorer, telefoner, id-kort, passerkort, kreditkort, medlemskort, gula och röda kort. Tar fram sitt trumfkort. Vad är ditt?

Mitt är löpningen. Eller snarare- rörelse utomhus. Det innefattar inte löpband med fläkt framför Biggest Loser på upphängd tv.

Det omfattar mig, mitt hjärta, mina lungor, min kropp- som jobbar ihop som de är skapta att göra. Det omges av naturen, som den ser ut. Torr, platt, lerig, backig Regnig, solig, snöig, blåsig. Det skiter jag i.

Det är enkelheten och flowet jag är ute efter. Jagar det- men är mitt i det från första löpsteget på varje pass.

Jag tankar mig själv hela passet, energin som flödar runt i kroppen blir som en stark böjlig massa som rotar sig i marken. Mig rubbar ni inte. Allt känns så mycket lättare efteråt.

För det är bara jag, för en stund.

Och jag är inget problem.

Jag är ingen stress.

Jag är ingen oro.

Jag är ingen ondska,

Jag är bara jag och hela jag lever efter ett träningspass.

Så när jag kliver tillbaks in i vardagen så är det jag - och problemen är utanför mig.

Där är jag just nu. Där och i musikens värld för jag sätter ihop ett nytt spinnpass till min klass på lördag- det blir lite trip down memory lane!

Hoppas ni har en fin kväll ni med! :)