Respekt

för de som är riktigt modiga.

Beundran och tacksamhet till de som i det mörker som nyhetsflödet ofta bringar, visar mod, ljus och klokhet som gör en varm där man står och balanserar på blå linjen mellan det lilla nära livet och det stora kryptiska.

Mitt emellan att lämna med puss och kram på dagis och vända siffror blir DN-läsningen på tunnelbanan ett litet fönster ut i världen och stora, viktiga frågor.

Jag undrar ibland om man kan dra någon sorts slutsats om vad man borde jobba med, utifrån hur man läser DN.

Jag börjar med att läsa ledaren. Sen läser jag A-delen med störst intresse för omvärldsrapporteringen. Sen tvingar jag mig själv att titta i Ekonomidelen- som ju rör delar av mitt jobb. Men jag är inte intresserad av börsbolagens investeringar och räntelägen.

När jag kommer till jobbet har jag inte riktigt hunnit läsa Kulturdelen ordentligt- det är lite trist, men opera och konst har jag bara sporadiskt intresse av. Jag tycker ju som sagt att det vore roligare att analysera kluddiga tavlor om det var en företeelse som lite fler människor i världen kunde ägna sig åt. Musik gillar jag så det läser jag gärna om. Ett paralellt liv där man skulle kunna gå på spelningar på Debaser sent på kvällen och sen sova bort en förmiddag.

Idag fastnade dessa tre människor på min näthinna:
Murhabazi Namegabe från Kongo-Kinshasa som kämpar för att befria barn från att vara barnsoldater och/eller sexslavar i landet.
Cecilia Flores- Oebanda som i Filippinerna jobbar mot barnarbete och stödjer flickor som varit sexslavar
Monira Rahman som i Bangladesh hjälper flickor som blivit skadade av frätande syra.

Dessa tre har fått World's Childrens Prize som utses av 24 miljoner barn.

Detta kan du läsa om i en artikel i Dagens Nyheter idag. Läsning som berör och värmer och vrider mina perspektiv och min prisma mot världen lite.